Men vem är jag att döma
Kärlek kan ses i skenet av att det egentligen är en förening mellan okritisk och ytlig bekräftelse. Att älska någon börjar med att man älskar sig själv. Partnern blir någon som håller upp en spegel som visar enbart det man själv vill se. Vilket inte sällan är osunt för samhället och för individen själv. Mer än ofta finns det utrymme för utveckling och skarpare slipning av de goda sidorna.
Samtidigt finns det människor som rättfärdigt älskar sig själva. De som i all sin enkelhet, i sina egna uppenbarelser manifesterar och statuerar exempel i hur man skall agera som en god människa. Det är en konst som andra människor i dess närhet får chansen att njuta av varje dag. Det är den typ av människor som jag personligen ser mest upp till, den kategori som jag helst velat tillhöra.
Ibland har de så mycket kärlek att de nästan spricker. Dessa tindrande och sällsynta blommor. Jag älskar dem och önskar att jag vore mer som de, att jag fokuserade mer på hur jag ska kunna ge mer kärlek och mindre hur ska jag få.
Jag är pigg och ingen vill ha min hjälp
Regnet slår mot rutorna här borta på Våxnäs. Sedan jag kom hem för två timmar sedan har jag inte hunnit göra annat än att skicka mejl, prata i telefon och annat administrativt inför ett projekt som just nu tar väldigt mycket tid.
Det är statusfyllt att vara upptagen och ha mycket att göra. Så det tar emot att skriva dessa meningar. Det här projektet är sker dessutom helt på frivillig basis och ingen har egentligen bett om min hjälp. Jag har tryckt mig in. Så egentligen är jag inte upptagen och egentligen är jag inte ett dugg trött. Egentligen ligger jag i sängen och tittar på tv.
Men vi människor är märkliga människor. Det är destruktivt och jag vill verkligen inte förhäva mig själv. Men jag kan inte hålla mina fingrar borta från skrivbordet. Jag vill så gärna skriva “jag är trött” som status på Facebook. Jag vill så gärna vara bra. Och upptagen.
I Google you
late at night when I don’t know what to do
I find photos
you’ve forgotten
you were in
put up by your friends
I Google you
when the day is done and everything is through
I read your journal
that you kept
that month in France
I’ve watched you dance
And I’m pleased your name is practically unique
it’s only you and
a would-be PhD in Chesapeake
who writes papers on
the structure of the sun
I’ve read each one
I know that I
should let you fade
but there’s that box
and there’s your name
somehow it never makes the pain
grow less or fade or disappear
I think that I should save my soul and
I should crawl back in my hole
But it’s too easy just to fold
and type your name again
I fear
I google you
Whenever I’m alone and feeling blue
And each scrap of information
That I gather
says you’ve found somebody new
And it really shouldn’t matter
ought to blow up my computer
but instead….
I google you
Nyårsfirande
2010-2011
Tittandes på Junior-VM på TV, Karlstad
2009-2010
Jobbandes på Burger King, Karlstad
2008-2009
Förfest hos paret Lannge och sedan Bed Supperclub, Bangkok
2007-2008
The Tough Alliance live i ett bergsvalv med Ruben Torp, Göteborg
2006-2007
Restaurang Mulán med Magnus, Arvika
Bästa filmerna 2010
1. Fantastic Mr. Fox
En mumsbit till film att se från första till sista bild. De fantastiska animationerna, valet av musik, de mysiga karaktärerna, ja, allt är perfekt, det finns ingenting man kunde ha gjort bättre. Jag hade låga förväntningar vilket säkert bidrog till att göra detta till den störa filmupplevelsen under 2010. Efter att ha sett The Darjeeling Limited (vilket var en enorm besvikelse) av samma regissör så var jag rädd att Wes Anderson hade tappat stinget. Men tack och lov, så var det inte.
2. The Ghost Writer
Det här är en film som flirtar friskt med Hitchcock och många andra filmer från samma era. Lägg till att The Ghost Writer har en spännande historia i botten så förstår man varför denna film är en riktig pärla. Det är en relativt ovanlig film såtillvida att man använder ett annat filmspråk, både dramaturgiskt och i bild, som man inte känner igen från andra Hollywood-produktioner. Jag älskar filmer som vågar gå emot mainstream och göra något annorlunda.
3. Inception
Inception är nog den coolaste filmupplevelsen som jag har upplevt på en biograf. Det slår till och med när jag såg “Så som i himlen” i Krakow bland gråtande polacker för några år sedan. Jag kan inte minnas någon annan film som har gett mig gåshud såpass många gånger på grund av att filmen är så… häftig. Inception är en extremt välgjord film på det tekniska planet och bjuder på scener som man aldrig har sett förut. Dessutom, precis som filmen på plats två, vågar man gå emot strömmen och i det här fallet: skapa något helt nytt.
4. The Imaginarium of Doctor Parnassus
Heath Ledgers sista film och Terry Gilliams i särklass bästa film. Doctor Parnassus tog mig också på sängen, då jag hade förväntat mig en prettofilm med allting överdrivet åt alla håll. Precis som Gilliams filmer brukar vara. Men istället fick jag se en estetiskt mycket vacker film fylld av fantasi och romantik. En av huvudrollerna spelas av Lily Cole som är omöjligt att inte bli förälskad i.
5. Invictus - De Oövervinnliga
Det är inte lätt att få mig att gråta. Under 2010 såg jag tre filmer som gav mig tårar, varav Invictus var den enda som kom ut detta året, de andra två var The Ultimate Gift (2006) och Ocean Wave (1993). Invictus handlar om hur Nelson Mandela använder rugbyn för att motverka rasistiska motsättningar. Oväntat vacker film och det går inte stå emot alla amerikanska gråtklyschor.
Årets bästa film som inte kom 2010: Porco Rosso
Årets hype: The Social Network
Årets komedi: Due Date
Årets svenska film: Snabba Cash
Årets besvikelse: Up in the Air
Se en komedi istället
Igår tittade jag på Se7en. Ni vet, den där thrillern av David Fincher med Morgan Freeman och Brad Pitt. En väldigt bra film, men det är också där som min smärtgräns går. Jag tittar nämligen aldrig på skräckfilm. Det har slagit mig många gånger de senaste åren att det är populärt med rysare bland människor i yngre vuxenåldern. Men detta är något som jag konsekvent väljer bort. Anledningen är ganska enkel; jag tycker det är deprimerande och skräckisar gör mig vemodig.
När jag gick på högstadiet och även under det första året av gymnasiet så gällde en annan typ av filmer för mig än vad som gäller nu. Då var jag helt inne på “svarta” och deppiga filmer som exempelvis The Virgin Suicides, One Hour Photo, The Man Who Wasen’t There, Requiem for A Dream, Elephant, Grave of The Fireflies och American Beauty. Detta var filmer som jag ansåg vara fantastiska. Idag skulle jag anse att det var slöseri med tid att sätta på en sådan film.
Slutligen så finns det även en annan typ av filmer som jag aldrig tittar på. Det är svenska polisfilmer av typen Beck och Wallander. Och det är inte för att jag tycker det är dåliga filmer, utan för att jag blir ledsen och melankolisk. Jag tycker att Beck-filmerna visar upp den fulaste bilden som finns av Sverige och likaså gäller de “djupa” filmerna som jag tittade på som ung tonåring; de visar upp de sämsta sidorna av människan och målar upp en kall och mörk värld.
Dancing on my own only if I want to
“Slumpen är ingen tillfällighet” brukar jag säga ibland. Det är också titeln på en bok av Jen Cederquist om synkronicitet som är ett annat ord för synbart meningsfulla sammanträffanden men som, till synes, saknar orsaksmässigt samband. Men sanningen är att det inte finns något sker av en slump. Jag tror på lagen om attraktion och att, i korthet, att människor fungerar som magneter och att vi attraherar det som vi vill skall ske. Vår innersta vilja, vare sig den god eller inte god, medveten eller omedveten, manifesteras genom lagen om attraktion.
Några vardagsbilder som beskriver hur jag upplevde Bangkok.
Varmt, fuktigt, spännande, ibland smutsigt men oftast fantastiskt.
Och nu är det inte länge kvar innan detta blir min verklighet igen.
Isdygnen
I Karlstad har temperaturen oavbrutet legat under noll grader sedan den 22 november. Det är rekord – 152 år – för den här tiden på året. SMHI talar om isdygn, ett dygn när temperaturen aldrig överstiger noll grader. I tre veckor har nu stora delar av Sverige haft en obruten eller nästan obruten rad av isdygn.
Tacka Gudarna för att jag snart ska härifrån och till värmen i dryga två månader. Men sedan kommer jag tillbaka. Och det som gör mig ganska nedstämd är att jag troligtvis kommer vara tvungen att bo kvar här i Karlstad i en herrans massa år ytterligare. Kanske tills jag dör. Jag har dock under något år tillbaka känt mig illa tvungen att förlika mig med tanken att jag måste vara kvar här för evigt. Det är lika bra att jag vänjer mig och ser det goda med att bo här. Och faktiskt, detta mentala körfältsbyte har gjort att jag, lite mindre, brytt mig om det är skitkallt. Fortfarande vill jag dock bort. Ingenting vill jag mer. Jag vill flytta till ett varmt och ljust ställe.
Jag vill dock förtydliga att det inte är Karlstad det är fel på. Det är vädret som är det hemska. Om Karlstad hade samma väderförhållanden som Barcelona så skulle jag vara världens lyckligaste person. Men då, visserligen, skulle inte Barcelona vara Barcelona och Karlstad vara Karlstad eller Koppom vara Koppom.
Vi tar det på engelska
I am leaving now, please say goodbye
for a while, if you want something
please drink me, but I will be back
for a while, so please drink me
before I leave and never look back
